jag önskar mig faktiskt att dett skulle finnas en "stänga av" knappt till huvudet. det är ust kvällarna och nätterna som ä jobbigast. visst för mig är de en kamp varje dag att slå upp ögonen och saknaden är stor dygnet runt. men just på kvällarna när den lilla har somnat för natten och jag sätter mig ner i lugn och ro, det är då huvudet börjar jobba på riktigt.. 

drömmarna har startat igen och det är hemskt att vakna, när man får ligga och tänka "har detta hänt på riktigt" eller "drömmde jag verkligen detta"?

men det kanske är ett sätt att bearbeta allt som hänt, så att man kanske kan få ett lugn i kroppen till slut på ett litet vis iaf!

-alla säger, det blir bättre med tiden. men nej, jag tycker det bara blir jobbigare och värre!

det jag är glad för just nu det är att jag har våran dotter så jag kan tänka på henne och leka med henne, men ibland är det som att titta hennes far i ögonen (så lika men så olika)..! jag är glad ocks att jag har mitt jobb, så jag faktiskt kan släppa tankarna om allt, precis allt och bara fucosera på mitt jobb för stunden.. det är faktiskt som att jag stoppar huvudet dom timmar jag jobbar..

men faktiskt, konstigt nog att jag säger detta så är jag glad att jag tänker så mycket på just honom och alla våra minnen.. för han fick mig att må så bra, han fick mig att le. han fick mig att le ända in i hjärtat..!

-om du bara kunde tänka dig hur mycket jag saknar dig!