när jag var liten var skolan en hemsk stund för mig, jag hatade att vara hemmifrån just för att jag inte viste vad som pågick hemma. vad jag skulle mötas av när jag kom hem!

-var allt vanlig och normalt hemmaeller skulle jag mötas av massa folk, en full och sovande mamma, eller var hon ens hemma?

att växa upp i ett missbrukar hem har inte vart det lättaste. jag fick i tidig ålder börja ta hand om mig själv när mamma fick sina perioder att börja dricka. min mamma var och är den bästa jag haft i mitt liv, hon har gjort mig till den jag är idag men ibland tog alkoholen över hennes vardag och helg. när jag var mindre brydde jag väl mig inte så mycket av det hela, jag hade min extra familj jag var hos varannan helg och där var det så vanligt som det kan vara i en helt över svensson familj. och om jag var hemma när mamma tog flaskan så hade jag det ändå bra, hon brydde sig alltid om mig ändå, jag fick leksaker, hon gav mig mat osv aldrig att hon skulle miss-sköta mig eller så! men visst vart det jobbigt att det var fest osv hemma hela tiden.. men när jag vart häldre och kom upp i 8års åldern och började förstå mer och verkligen fattade vad det var som på gick då vart dessa perioder till min marddröm. när jag var i skolan var jag alltid orolig och hade ont i magen, jag viste aldrig hur det skulle vara när jag kom hem. låg mamma och sov när jag kom eller var hela lägenheten full med människor? eller så kanske mamma var nykter och satt och väntade på mig! eller så var hon nog kanske inte ens hemma när jag kom hem från skolan.. när mamma började med en öl så var det som att någon sparka till i min mage och jag hade konstant ont i magen tills mamma vart nykter igen.. jag vågade inte riktigt ta men någon ny vän hem för jag tyckte det var jobbigt att dom skulle se MIN mamma full..

när jag kom upp i tonåren började jag skita i allt det vart jobbigare och jag visade mig ofta förjävlig mot mamma när hon började dricka men fortfarande vart min oroliga mage kvar. sen jag var 10år hade jag lärt mig att ta hand om mig själv när mamma började dricka, jag slog av örat och sluta lyssna när hon och hennes vänner var fulla, jag helt enkelt SKET i dom! 

jag vart ofta osams med mamma för att jag hittade hennes gömställen och hälde ut skiten, jag skickade ut hennes suparvänner, jag betede mig riktigt illa emellanåt just för att jag inte orkade längre.. visst hade mamma många nyktra stunder och då njöt jag men sen så fort flaskan kom hem till oss i hennes hand så flippade alllt. 

-det finns så många dåliga minnen som skulle ta en hel dag att skiva ner! det är alltid lätt att göra en lång historia kort..

när jag var 17-18år då bestämmde min mamma sig för att hon skulle bli nykter, med stöd av oss i familjen så klarade hon det.. nu har min underbara mamma vart nykter i 6-7år och ingen är mer lyckligare än jag.. min mamma är min stolthet, hon är min drottning, den som har skapat mig och gjort mig till den jag är i dag... att sett henne kämpa mot så mycket och tagit steget till ett bättre liv gör mig så glad..

-och ska jag vara ärlig så är jag FAKTISKT stolt för mig bakgrund. jag är tacksam att jag levt det liv jag gjort, för det liv jag levt har gjort mig stark, det livet har gjort mig till den person men denna personlighet jag är och har idag!

jag önskar mig faktiskt att dett skulle finnas en "stänga av" knappt till huvudet. det är ust kvällarna och nätterna som ä jobbigast. visst för mig är de en kamp varje dag att slå upp ögonen och saknaden är stor dygnet runt. men just på kvällarna när den lilla har somnat för natten och jag sätter mig ner i lugn och ro, det är då huvudet börjar jobba på riktigt.. 

drömmarna har startat igen och det är hemskt att vakna, när man får ligga och tänka "har detta hänt på riktigt" eller "drömmde jag verkligen detta"?

men det kanske är ett sätt att bearbeta allt som hänt, så att man kanske kan få ett lugn i kroppen till slut på ett litet vis iaf!

-alla säger, det blir bättre med tiden. men nej, jag tycker det bara blir jobbigare och värre!

det jag är glad för just nu det är att jag har våran dotter så jag kan tänka på henne och leka med henne, men ibland är det som att titta hennes far i ögonen (så lika men så olika)..! jag är glad ocks att jag har mitt jobb, så jag faktiskt kan släppa tankarna om allt, precis allt och bara fucosera på mitt jobb för stunden.. det är faktiskt som att jag stoppar huvudet dom timmar jag jobbar..

men faktiskt, konstigt nog att jag säger detta så är jag glad att jag tänker så mycket på just honom och alla våra minnen.. för han fick mig att må så bra, han fick mig att le. han fick mig att le ända in i hjärtat..!

-om du bara kunde tänka dig hur mycket jag saknar dig!

Kvällarna är väl stunden som är värst.. det är väl just därför jag har besämt mig nu för att börja skriva av mig en del just här, för någonstans måste det väl ta vägen. alla säger det -gå inte och ha allt inom dig för tillslut rinner det över. och det är bara du själv som lider då!

jag lever i en liten liten "skitpratar"stad. hade planer på att flytta mina fötter härifrån med mitt livskärlek. men det vart förhinner som gör att jag kommer bo kvar här tills våran dotter säger att hon vill packa kartonger och flytta oss bort härifrån. det som inte få eller ska hända någon, det hände just mig och det är en kamp varje dag att just vakna och tänka framåt..

våran dotter var beräknad att komma just fyra månader efter detta hände. mitt livskärlek, mannen som jag älskade av hela mitt hjärta och skulle gifta mig med. han bestämde sig för att förflytta sig till våran herre, han tog den osynliga trappan upp till himlen. 

att förlora sin andra halva och sin livskamrat är inget jag önskar någon, absolut ingen ska gå igenom den persen som jag har gjort och gör! inte ens min värsta fiende önskar jag detta.. 

detta var och är det svåraste jag någonsin vart med om.. men jag tackar gud och jag tackar min kärlek till att jag har våran dotter vid min sida nu. jag har något som påminner mig om honom något som faktiskt fick mig att finnas kvar i detta liv. 

hon är ljuset i mitt liv, det är hon som får mig att orka med varje dag, det är faktiskt hon som dämpar min sorg och hon som faktiskt tröstar mig när jag är ledsen.

allt i min vardag påminner mig om saker jag hade och gjorde med honom, men jag försöker, jag försöker hela tiden fixa det här. och jag ska!!!

-ensam blir inte stark!!

jag är ett sånt där maskrosbarn som dom flesta kallar oss och även vi själva. jag växte upp i ett missbrukar hem med mesta missbruket var alkohol. jag har gått mina egna vägar och blivit vuxen i tidig ålder. men jag är faktiskt glad för att jag haft den uppväxt som jag haft just för att den har gjort mig till den idag..

men visst är det saker och ting barn inte ska vara med om tycker man.. jag har fått se, höra och göra saker ett barn absolut inte behöva vara med om. jag har haft ett umgänge som inte är det bästa, men ändå haft äkta vänner som finns i mitt liv än idag. mina föräldrar är guld, dom skaffade ju fram mig. men min pappa förlorade jag i tonåren och det tog mig hårt.. alla döttrar behöver ju trottsallt en far i sina dagar..

-men vi maskrosbarn hittar oftast varandra!

men nu väljer du om du vill läsa eller om du inte vill, jag gör det här för mig själv och inte för någon annan!